Bön, ett språk för alla.

Tänk dig att du pratar med någon, för en konversation helt enkelt. Ord som går vågrätt mellan era munnar och öron. Ord och uttryck och även i viss mån ett kroppsspråk som kommuniceras i vågräta banor. Inget konstigt med det.

Jag har även ett språk som går lodrätt. Lodrätt rakt upp och återvänder till mig i samma bana.

Mitt språk med Gud går lodrätt, bön, tacksägelse och lovprisning är ett rakt uppåtgående flöde som återvänder med ren kärlek.

Paulus uppmanar oss att gå framåt i bön. Ja han säger kanske inte precis så, men i Kolosserbrevet 4 uttrycker han det så här:

Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse.

Jag har funderat lite på det här och tänker att kanske bön är ett språk för alla, oavsett tro.

Om vi vänder riktning på bönen och använder den i vår vågräta kommunikation.

Men hur blir det? Inte kan jag använda samma språk till mina medmänniskor som jag använder till Gud!

Varför inte?

Vad är det som är så speciellt med språket som du använder lodrätt, språket med Gud som vi kallar bön, tacksägelse och lovprisning?

Det finns ingen skola, undervisning eller distanskurs som kan lära dig att kommunicera med Gud, det går inte, den kommunikationen upprättas utifrån ditt hjärta och Gud hör dig hur taffliga dina ord än må vara.

Om jag då vill använda bönen som språk i min vardag bland mina vänner och i min familj, hur skulle det kunna se ut?

Jag kan berätta hur jag tänker.

Mitt samtal med Gud pågår ständigt under dagen. Jag tackar för det han gör i mitt liv, jag ber om lösningar på problem, jag prisar honom för det han gjort för min och för allas skull. Ett samtal som flödar fritt fram och tillbaka i lodrät riktning.

Om jag nu skulle vilja praktisera samma sak på mina barn till exempel, man måste ju börja någonstans… så är det ju inte svårt att prisa dem, dvs att berömma dom, att uppskatta dom för de personer de är, att säga hur mycket jag älskar dom och hur stolt jag är över dom.

Det är inte svårt att tacka dom. Tacka dom för att de bryr sig om mig, tacka dom för att dom gör saker för mig, tacka dom för att just dom är mina barn och att jag får vara deras mamma.

Det är heller inte svårt att be dom. Be dom om att diska upp disken efter sig, eller be dom om att hänga upp sina kläder på galgar, eller be dom om att hjälpa dig med något. Eller be om förlåtelse för det dumma jag sagt och gjort.

Kanske att jag gör lite fel där.

En prisning kanske blir en ironisk kommentar som uppfattas fel.

En tacksägelse kanske blir en ilsken uppmaning.

En bön kanske blir ett krav.

Visst är det väl ofta så.

När sa du senast till din gamla mamma eller pappa att du älskar henne/honom, att du är tacksam för allt hon/han gjort för dig i ditt liv och att du gärna vill be om mer tid tillsammans. Jag brister där, stort, kan jag säga.

Eller din make/maka/partner. Samma sak, börja använda bönens språk och jag lovar dig att saker och ting som ej stått rätt till kommer att förändras.

Gäller även på arbetsplatsen eller varstans du än befinner dig.

Att ha bönen som språk med Gud, det känns naturligt för mig som tror på Guds verk och på det som hans son Jesus Kristus gjort för mig och även för dig. Jag vet att Gud vill att jag ska göra hans kärlek synlig här på jorden och det vill jag med.

Det här kanske är ett sätt, att praktisera bönens språk med mina närmaste.

Ska testa min teori…

Kristina<3

bön3   bön4

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.