När livet stannar upp

Saker och ting förändras.

Jag vill inte det, vill helst att allt ska vara som det alltid varit, då, nu och framöver.

Det jobbiga kan jag ta sen, senare eller allra helst aldrig.

Men så är det inte, ibland stannar livet upp och i huvudet blir det tomt, eller fullt, jag vet inte, men det är inte som det brukar vara.

Är det är för mycket begärt att en person som jag känt, älskat och respekterat i absolut hela mitt liv ska få vara kvar till senare?

Jag vill det, men det går inte.

En av mina närmaste är borta.

En älskad pappa, min pappa, somnade fridfullt in för en dryg vecka sedan.

86 år och tärd av sjukdom fick han äntligen vila.

Min pappa, en kämpe som i alla lägen aldrig gav upp.

Min pappa, en god människa med hjärtat på rätta stället.

Min pappa, stilig som få i sin pilotuniform, alltid med en liten souvenir från främmande land i sin resväska till sin väntande dotter.

Min pappa, en god, glad och generös morfar.

Min pappa, alltid med ett projekt på gång.

Min pappa, slagen av sjukdom redan i unga år.

Min pappa, jag saknar dig, men tryggheten och tron i mitt hjärta försäkrar mig att du har det bra nu och att du är lugn, glad och  fri från smärta.

Du passar så bra i ditt vackraste leende pappa.

Din dotter Kristina

 

 

 

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.