Ett budskap

Vågorna rullar sakta bort från färjan som tuffar fram över Nybroviken med Djurgården och Gröna Lund i sikte.

Ikväll är han i tjänst på det stora nöjesfältet i Stockholm.

En präst med uppdrag att vara till stöd och hjälp i själsliga trångmål, trångmålen i det här fallet är ofta kryddade med en ansenlig mängd rusdrycker.

Sven ser fram emot kvällen, men han vet att efter nattens tjänstgöring är han trött.

Färjan slår emot kajkanten och Sven reser sig upp. Han har sin svarta skjorta och vita prästkrage på sig, det inger förtroende.

Vid färjeläget sitter en gammal man och spelar på ett dragspel. Glada, dansanta låtar som ska få besökarna i feststämning. När Sven går förbi, lyfter han på hatten och ler.

”Blir nog mycket att göra ikväll pastorn” säger mannen

Sven nickar åt mannen och går vidare, han är van vid allehanda kommentarer när prästkläderna är på.

”SINGOALLA SIERSKA” står det med stora bokstäver över ingången där han har sitt krypin för kvällen. Under den stora skylten med betydligt mindre bokstäver, står det ”jourhavande präst”.

Jaha, tänker Sven och småler, det var ju passande.

Kvällen blir lång.

In på småtimmarna, efter många samtal av olika slag, släcker Sven lyset i den lilla lokalen, vinkar hejdå åt Singoalla sierskan och traskar med tunga steg ner mot färjan som ska ta honom hemåt.

Sven är trött, på avstånd hör han ljudet av dragspel, ”Svinsta skär” hörs över nejden.

Sven passerar den gamle dragspelsspelaren som slutat spela och håller på att packa ihop. Han tar sin stora dragspelsväska och går även han mot färjan.

Sven drar instinktivt igen jackan över den vita prästkragen, så den inte syns, han vet vilken effekt den har på nattliga vandrare.

Han sätter sig på en av de hårda träbänkarna. Några sporadiska passagerare sluter upp, båten sätts i rörelse i det spegelblanka vattnet.

”Får jag spela en trudelutt för gode herrn?”

Sven, som just slumrat in, tittar upp och ser ett par pliriga mörkbruna ögon tätt intill honom.

Det är dragspelaren.

Sven överväger en sekund, sen tar han ett andetag och säger på utandning,

”Spela du, det kan pigga upp!”

Sven förväntar sig en glad spelmanslåt, men ur dragspelet kommer nu de vackraste toner av en, för Sven, väldigt välkänd sång.

Guds kärlek är som stranden, psalm 289.

Svens hand går automatiskt upp till halsen, men jackan är väl uppdragen och prästkragen syns ej.

Dragspelaren spelar och sjunger:

”…och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.”

Sven känner hur tårarna rinner nerför hans kinder.

Gud har många sätt att förmedla sig på.

En trött pastor, som döljer sin prästkrage i hopp om att få vara ifred, kan få ett ord från Gud i all välmening och i stor kärlek, genom en dragspelande mans sångröst en sen natt på Djurgårdsfärjan.

Gud är stor och allsmäktig, öppna dina öron och hör hans budskap till just Dig!

Kristina<3

 

 

 

 

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.