Den förlorade sonen

”Alex!”

”Alex!” Gustav höjde sin röst märkbart irriterad.

Karl, den äldre av Gustavs två söner stack in huvudet genom faderns dörr,

”Alex är inte här, han hade något att uträtta på stan.”

Karl log lite snett och tänkte att nu ligger han illa till igen lillbrorsan.

Gustav tittade på Karl och höjde på ögonbrynen en aning.

”Vad står på Karl, var är Alex när jag vill ha honom här? Gång efter annan är han frånvarande.”

”Jag vet inte Far” svarade Karl och gick tillbaka till sitt skrivbord.

I ett pampigt hus mitt i storstan hade Gustav sitt imperium, ett multinationellt företag som han själv byggt upp från grunden.

Sönerna, Karl och Alex, var hans trygghet. De älskade sin Far över allt annat, men en av dem bar på en orolig själ och kunde inte finna ro hos Fadern. Den andre hade imperiet, makten och vinsten som högsta prioritet.

”Far”, Alex stod i dörren till Gustavs kontor.

”Far, jag behöver prata med dig”, Alex skruvade på sig och tog några försiktiga steg in i Faderns rum.

”Sätt dig ner min son” sa Gustav, och pekade en stor fåtölj i oxblodsfärgat läder. Utanför rummet närmade sig Karl.

”Vad har du på hjärtat? Jag har märkt att det är något som tynger dig, säg mig vad det är?”

Gustav tittade oroligt på Alex.

”Jag tänker lämna företaget och försöka på egen hand i ett närliggande land.”

Alex pratade snabbt och samanbitet och lyfte inte blicken mot Gustav.

”Jag vill att du delar upp arvet mellan Karl och mig nu och ger mig min hälft så jag har ett startkapital.”

Gustav kippade efter andan, men behöll sitt lugn. Han tittade på sin yngste son, såg hans vånda och sade:

” Alex, om det är din vilja så är det så det skall bli. Jag delar upp arvet redan nu och du får din del att göra vad du vill med. Det är inte med glädje jag låter dig gå, men det är din vilja och jag respekterar den”.

Alex kände tårarna stiga men harklade sig snabbt och tackade Fadern under tystnad.

”Vad håller du på med?” Karl spottade ut orden och Alex fick väja för att inte bli träffad.

”Fattar du vad du gör, vi har världens affärer rullandes här och du väljer att dra dig ur!”

”Hur urbota dum får man vara, ett par år till och farsgubben är ute ut leken, då är det du och jag Alex, kom igen.” Karl var högröd i ansiktet av ilska.

”Jag måste prova något annat Karl, annars blir jag tokig här. Det måste finnas något bättre där ute, något som ger mig det jag söker. Jag är ledsen Karl, men du får klara dig själv här nu. Jag erbjuder dig att följa med mig om du vill.” Alex tittade på sin bror.

”Nej tack, din svikare, här vet jag vad jag har, jag har ett mycket större arv som väntar på mig om jag stannar kvar. Tänker inte nöja mig med några futtiga miljoner, när miljarder väntar runt knuten. Jag ska jobba och slita för vår Far och kommer bli rikt belönad.”

Karl roffade åt sig sin ytterrock, tog portföljen i höger hand och viftade med vänster hand åt Alex.

”Lycka till då lillebror, må det gå dig väl i främmande land.” Karls ton var rå.

Snart hade Alex fått sitt arv och gav sig iväg.

Han kände sig fri, lättad och sökte lyckan i ett liv i utsvävningar och i dåliga investeringar.

Snart hade hela hans förmögenhet försvunnit. Alex stod utan någonting.

Det gick fort utför och Alex blev av med alla sina vänner och sitt hem, han hade ingenstans att ta vägen.

Han kunde gå utanför restauranger, hungrig, och längta efter ett riktigt mål mat.

Till slut fick han jobb hos en stor snabbmatskedja där han fick städa toaletter och torka golv, ingen tog notis om honom och han fick ofta gå hungrig ifrån jobbet.

”Det här går inte” tänkte Alex.

”Tänk hemma hos min Far, där jobbar 100-tals medarbetare och alla har mat på bordet varje dag. Här svälter jag ihjäl”.

Den dagen tog Alex ett beslut, att återvända till sin Far, be om förlåtelse för sin otacksamhet och be om ett jobb, vilket som helst, bara han fick komma tillbaka och vara nära sin Far.

”Fantastiskt vilket jobb du gjort Karl, att du rodde hem det kontraktet, det ska du ha all heder för, snyggt jobbat”. Gustav var glad över sonens insats, han jobbade hårt och hade tagit på sig ett större ansvar sedan Alex försvann.

Gustav sörjde naturligtvis Alex försvinnande, han hade inte hört något från sonen på över tre år.

Karl jobbade hårt och målmedvetet. Han visste vad som väntade honom, snart.

I gatuvimlet utanför fönstret, 10 våningar ner såg Gustav något som fångade hans uppmärksamhet. Det var något bekant med mannen som gick där.  Sättet som han rörde sina ben och armar på, flytet i hans gång, det fanns bara en, någon som han känt under väldigt många år.

Gustav kastade sig mot hissen, åkte ner och gick sin förlorade son till mötes med öppnade armar.

”Far förlåt mig, inte någonstans på denna jord kan jag ha det bättre än hos dig. Förlåt mig min otacksamhet, jag är inte längre värd att kalla mig din son men låt mig få ta anställning hos dig”.

”Käre Alex, du var förlorad men har kommit åter, nu ska vi fira,”

Gustav ringde några samtal och snart var firandet av den förlorade sonens hemkomst igång.

Karl slumrade i baksätet på taxin och vaknade till först när taxichauffören harklade sig ljudligt i framsätet. Karl betalade vad han var skyldig, gäspade och klev ur bilen.

Slentrianmässigt tittade han upp mot kontoret på 10 våningen, ikväll var det sig inte likt. Det var tänt överallt, människor rörde sig huller om buller därinne.

Han tog upp sin telefon och slog numret till sin sekreterare.

”Alex är tillbaka Karl, kom upp nu, skynda dig!”

Rösten i andra ändan var upprymd och musiken hördes högt.

Karl stelnade till, det knöt sig i magen på honom, han kunde inte röra sig.

”Karl”

Gustav ropade på sin son.

”Karl kom nu, du måste vara med i välkomnandet av Alex, han har återvänt, han är en av oss igen, allt är som vanligt, det är vi tre igen, är det inte underbart!” Gustav strålade.

Karl kände hur ilskan var på väg, hur hatet steg från hans inre och hur mycket han avskydde mannen som stod framför honom.

”Vad är det med dig? Har du blivit helt från dina sinnen? Här kommer han som slarvat bort halva din förmögenhet och du har mage att ställa till en stor fest i hans ära, han som släpat ditt namn i smutsen.”

Det bara snurrade i huvudet på Karl, drömde han?

”Väck mig nu, snälla, bad han tyst.”

”Här har jag under flera års tid slavat för dig, dag och natt. Dragit in miljon efter miljon, kontrakt på kontrakt, utan att du ens bjudit mig på en liten middag.”

”Nu är det fest, han har fått sin arvsrätt tillbaka och du tycker jag ska festa med er. Förstår du vad det är du begär av mig?”

”Karl, sa Gustav lugnt, jag förstår din ilska, men du måste förstå, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. Min son, din lillebror är tillbaka och han lever och har hälsan. Nu stannar han hos oss för alltid och det ska vi fira.”

Gustavs godhet sträckte sig långt över Karls begär efter rättvisa.

Nåden är inte alltid rättvis men alltid god.

Originalberättelsen om den förlorade sonen såsom Jesus berättade den kan du läsa i Lukas evengelium kapitel 15 vers 11-32.

Det här var min tolkning!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.