På väg mot Tibro

Ulla May skriver följande i boken ”Änglar som gäster”  av Inger Waern:

Mitt konkreta bevis för att jag fick hjälp av skyddsänglar är från början av 2000-talet.

Jag var på väg till mitt arbete på förskolan i Tibro.

Det var mörkt, tidig vintermorgon med snömodd på vägen. Jag hade fyra och en halv mil att köra och hade kommit ungefär halvvägs då jag i en kurva fick sladd på bilen. Jag kände direkt att jag inte hade kontroll. Allt gick så snabbt. Det enda jag hann göra var att ropa till Gud:                                                                                                       ”HJÄLP MIG!”

Först gled bilen ner i diket och rullade runt och blev liggande på taket. Allt var förvrängt. Var är upp och var är ner, minns jag att jag tänkte. Jag stängde av motorn och lossade säkerhetsbältet. Kände att jag inte var skadad, kroppen fungerade och jag lyckades krypa ur.

Men vad ska jag göra med bilen?

Jag gick upp på vägen i hopp om att få hjälp. Först var det alldeles tyst, men sen kom det en bil. Det var en bil som legat framför mig och som vänt om och kommit tillbaka med tre starka killar i en servicebil. De hade sett att mina lyktor helt plötsligt försvunnit bakom dem och förstått att jag råkat illa ut i det hala väglaget. Först kontrollerade de att allt var bra med mig och sedan lyckades de vända bilen och bogsera den till en plats längre bort.

Jag tackade de hjälpsamma killarna ordentligt och ringde till mitt arbete för att berätta vad som hänt och att jag inte kunde komma under dagen. Jag ville bara hem och ordna hjälp av min man för att ta hem bilen. Killarna dröjde sig kvar en stund, men när de förstod att allt var ok med mig åkte de vidare för att göra reparationer på en kyrka.

Jag tänkte först lifta tillbaka till Mariestad, men det kom inga bilar. Istället fick jag lift med en man som skulle till Hjo och som passerade Tibro där jag hade mitt jobb.

Perfekt!

Mannen lovade att skjutsa mig till mitt arbete, då han hörde vad som hänt med mig. Trettio minuter efter det att jag ringt till mitt arbete och sagt att jag inte kunde komma, så var jag där!

Jag jobbade som vanligt och kände mig inte ett dugg chockad. Fantastiskt! Mina jobbarkompisar var förundrade.

På eftermiddagen hämtade min man mig och vi bogserade bilen hem. Vi såg att den var relativt oskadd med lite bucklor. Naturligtvis behövde den kollas upp på en verkstad. På kvällen berättade jag för församlingsgruppen jag är med i, att jag haft änglavakt under dagen och tillsammans tackade vi Gud. En del skulle kalla det för slump eller ödet och tvivla på att det var änglavakt. Men jag tvivlar inte att det var Gud som gav mig lugnet som jag kände när jag ropade till honom om hjälp. I dagsljus kunde jag efteråt se hur det såg ut på platsen där jag körde av vägen. Strax innan fanns en lång stenmur, sedan en vatten samling med taggtrådsstängsel. Efter olycksplatsen låg stora stenblock som min lilla bil inte hade klarat. Istället för att knycklas sönder mot stenar så rullade bilen ner i en liten öppning bland träden.

Varje gång jag åker förbi den platsen, ser jag vad som kunnat hända. Jag tackar alltid Gud för att han sände änglar till min hjälp, både synliga och osynliga.

Gud har omsorg om oss!

Kristina<3

 

 

 

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.