En välsignad liten kö

Vi har varit i Göteborg över nyår maken och jag.

Göteborg är en mycket trevlig stad med mycket att titta på och uppleva.

Jag rekommenderar dock inte nyårsfirandet på Avenyn. Det var riktigt otäckt och det var inte utan att vi var lite rädda när bomber och granater bokstavligen smällde runt fötterna på oss och vi fick ta till flykten. Polis, brandkår och ambulans hade fullt upp.

Nu var det nog inte så farligt, utan ett helt vanligt nyårsfirande i centrala Göteborg. Men för en landsortsbo var det nog så otäckt.

Jag förstår inte grejen med fyrverkerier, faktiskt. Borde förbjudas 🙁

Däremot rekommenderar jag varmt att ni tittar på filmen ”En man som heter Ove”.

Vi fick biljetter till en föreställning klockan 22.15 på ”natten” och jag tänkte att det här går aldrig vägen, jag kommer sova igenom filmen.

Men, så blev det inte. På en sån sevärd film sover man helt enkelt inte, man blundar inte ens. Jag tror faktiskt inte att jag blinkade heller. Se den 🙂

Nu åkte vi hem igår och på min lott låg att köra bla mellan Växjö och Kalmar, en sträcka på drygt 10 mil.

Jag är inte så glad i att köra i mörker, när det är frysgrader och lite snö i luften.

Det är en smal och tråkig väg mellan Växjö och Kalmar, visserligen har dom kostad på den lite men det är mycket möten på snäv väg.

Vi bytte vid femtiden då mörkret precis lagt sig som ett lock över oss.

Jaja tänkte jag, det är väl bara att bita ihop och köra på. Det är jobbigt när snön viner mot bilen och med helljusen blir det faktiskt bara värre. Turligt nog så var trafiken inte så tät på söndagseftermiddagen.

Ut ur Växjö och följ väg 25 mot Kalmar.

Jag hamnar efter någon minut bakom två bilar som kör i behagliga 80 kilometer i timmen, med långt avstånd emellan båda bilarna, lägger jag mig på behagligt avstånd från den bakersta bilen och kan köra i lugn och ro med sikte på bilens baklyktor.

Jag behöver inte använda helljuset.

Härligt tänker jag, behaglig körning.

Där ligger vi, tre bilar i en liten kö, mil efter mil.

Ingen bil kommer upp bakom mig, en snöplog ligger ett tag och nosar mig i baken, men svänger av efter en stund.

Vi tuffar på mot östkusten. Inte snabbare än 80 kilometer i timmen och behagliga avstånd mellan bilarna. Vi är som en liten karavan.

Jag reflekterar inte över detta medan jag kör. Jag lyssnar på radion och maken sover gott.

Jag känner mig inte ett dugg spänd, utan körningen går mycket bra.

När vi närmar oss Nybro som ligger cirka 2 mil innan Kalmar, så börjar jag fundera på dessa två framförvarande bilar som lotsat mig hela vägen. Det är ju fantastisk, jag har haft hjälp i nästan 8 mil och en timmes körning! Min tacksamhet riktas uppåt, detta är ju inget annat än en himlasänd hjälp jag haft på vägen 🙂

I Nybro så viker båda bilarna av på samma ställe, två röda små ”hjärtebilar” var det 🙂

Jag kan inte låta bli att vinka ett tack och svänger av mot Kalmar!

Det är viktigt att hålla ögon och öron öppna.

Ett under kan dyka upp när som helst, en hjälp som kan verka obetydlig, men i stunden betyder den så mycket.

Gud är God, skänker vila åt ett oroligt sinne!

Läs gärna Psalm 23 i Bibeln

Kristina<3

bil 2

 

 

 

 

Inga kommentarer

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.