Ängeln på Gran Canaria

DSCN6007

Vi är vana bilförare T och jag.

Den här dagen för ett par år sedan hände det dock.

Vi har semester på Gran Carnaria, en av Kanarieöarna långt ute på oceanen.

Vulkanöar är det och bergen är höga men underbart härliga att besöka med bil. Slingande vägar som får en att hissna och i början köra max 40 km i timmen. Men sen när man blir lite vanare så går det undan i svängarna, det är roligt.

Det är vår på Gran Canaria, mandelträden blommar och det är varmt. Ju längre upp i bergen man kommer så blir det dock kyligare. Kyligt och dimmigt.

Den här dagen har vi bestämt oss för att åka upp till den spektakulära Roc Nublo, på 1800 meters höjd. Härifrån kan man se, om det är klart väder, grannön Teneriffa och den mäktiga vulkanen Teide.

Den här dagen är det inte klart väder, vi kör in i dimma, tät dimma. Det är lite otäkt att köra i men det går bra. Oftast ligger molnen runt höjderna så kommer man ner en bit klarnar det upp. Vi bestämmer oss för att leta oss ner mot motsatt kust, mot de bördiga markerna, mandelträden, oliverna och apelsinerna.

Vi kör sakta och vaksamt, ibland möter vi en bil och då kan det bli lite trångt. Det är bra att tuta i kurvorna, här kommer vi!

På håll ser vi den blå bussen, nummer 11, den är stor.

T kör så långt in mot kanten som han bara vågar, det sluttar neråt.

Bussen saktar inte in, men vänta, ser chauffören oss?

Den brakar förbi och jag blundar.

PANG!

Bussen klipper vår bil i bakändan och vi flyger iväg en bit.

Omtumlade men helt ok.

T kliver ur bilen, jag sitter kvar.

Den blå bussen dundrar vidare, chauffören har inte märkt något.

Jag tittar på klockan, öppnar bildörren, kliver ur bilen.

Den, bilen, står på snedden lite ner mot sluttningen. Hela bakskärmen är lös och hänger ner och blockerar bakhjulen från att rulla fritt. Den här bilen går inte att köra.

Vi är på 1500 meters höjd, i dimman, ingen mobiltäckning.

En vit skåpbil. En man kliver ur bilen, tittar först på oss och sedan på bilen. Skakar på huvudet och går tillbaka till sin skåpbil.

Vänta, tänker jag, hjälp oss.

Så dyker han upp ur dimman och är fullastad med olika prylar. Jag ser rep och verktyg av alla de slag.

Under tystnad jobbar de, T och mannen. De lyckas binda upp skärmen och mannen tittar på mig, ler och säger ok!

Han vinkar och ber mig följa med till hans bil. Han rotar i handskfacket och får fram en bit skrynkligt papper och en penna.

Han skriver sitt namn och telefonnummer. Han tittar på mig och säger något som jag  med mina latinska språkkunskaper kan härleda till ”vittne”.

Sen är han borta, mannen med den vita skåpbilen.

Vi tar oss ner från berget, vi åker genom underbara landskap, bördiga och prunkande landskap. Vi är tysta och vill bara komma till biluthyrningsfirman så fort som möjligt.

Bilen håller hela vägen och allt ordnar sig bra. Damen på firman blir lite skärrad och undrar om vi är helt ok. Bara så sent som förra veckan hade firman en olycka på Teneriffa, den tyvärr med dödlig utgång.

Vi får en ny bil och åker hem till hotellet.

Det tar ett tag innan vi kommer över en den här upplevelsen. Lite skärrade är vi och det sitter i.

Jag tänker på mannen i den vita skåpbilen.

T tänker på mannen i den vita skåpbilen.

Vi är överrens.

Den kvällen tackar vi Gud för ängeln han sände oss däruppe på berget.

Tack Gud för din godhet.

Var rädda om er!

Kram Kristina <3

 

 

2 kommentarer

  • Plastbit 2 oktober, 2015 (10:30)

    Oj!! Detta har undanhållits för mina öron! Gud är god!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.